winodino

sista kvarten på jobbet. jag har svarat så mycket att jag till och med svarat när det inte ringt, av bara farten liksom. som en papegoja.

Idag har jag knappt sett skymten av min älskade. han gick till jobbet, kom hem och åt och gick till jobbet igen. jag gick till jobbet och när jag kommer hem sover han och smyger till jobbet igen sen för att inte väcka mig. vi kommer att gå om varandra hela helgen. trist.

Sov gott, det gör jag nästan redan.

Efter en lång promenad med min bästa vän väntade en oöppnad toblerone på mig hemma. när jag drar av folien för att komma åt det goda faller den bara samman, piggarna på tobleronen är borta. förmodligen fick jag den sista tobleronen dit inte all choklad räckt och därför fick min toblerone bara en botten och inga piggar, vad lurad jag kände mig.

En lång promenad vid bergianska med ett dopp, inte av badkrukan dock, utan av den modigaste tjejen jag känner: Tina! till lunch tog vi en happy meal, vilket inte är så enkelt nuförtiden, det finns minst 9 saker att välja mellan och kombinera på olika sätt. förutom leksaken. vi fick varsin vattenspruta, men den verkar inte funka eller så är jag inte så teknisk lagd. :( dessutom såg vi en man bada näck. Det var en skön dag iaf, en varm sommardag som den kan se ut och ska se ut.  

Vart än ögat nådde idag såg vi tanter. Vi tog en tur med eckerölinjen, en utflykt bort från stan. Men det här var minst tio gånger värre än trängsel på en buss i stan; knuffar, sura miner, fulla ungdomar, uppretade tanter med efterhängande män.

Men det var skönt att bara sitta och äta, lösa korsord och titta på människor också. Solen sken, vågorna glittrade och vinden drog i håret. På vägen hem i bussen satt vi och lyssnade på mannen framför oss berätta för kvinnan bredvid om hur de förr i tiden tog på skridskorna i brunnsviken och åkte ända ut till norrtälje för att där ta någon buss hemåt. på båten hamnade vi bredvid en dam som träffade på halva Värnamo, där hon kom ifrån, på båten, hon blev kändisen som alla, verkligen alla, hälsade på. Ibland tänker jag att jag vill hoppa in i en tidsmaskin och åka tillbaka till när våra pensionärer var unga bara för att få se det de har upplevt, de är de som har erfarenheten. Kanske därför vi ändå bör ta hänsyn till dem, när vi möter dem på gatan eller bussen. Men, detta ömsesidig respekt krävs! (för att använda ett av ungdomarnas viktigaste ord)

För att gå vidare i sitt liv måste man ibland drastiskt ändra riktning. Jag som inte skriver särskilt ofta måste trots allt ta steget från lunarstorm, blir vi inte för gamla?

När jag blir lärare ska jag spionera på mina elever på lunarstorm, nej, inte spionera, jag ska ha koll på stämningen bland ungdomar i tiden. jag vill hänga med och kunna ta upp till diskussion i klassrummen.

Välkommen till min nya blogg! Är nyfiken på hur jag ska kunna börja skriva igen, men det kanske är bra att det är sommar så att det finns mer tid över till att skriva vad som helst till skillnad mot skriva tentor och dylikt. :)